Ikväll hade vi vår sista singersong-konsert för terminen, alla var fantastiskt grymma och jag känner mig mer än stolt över oss alla. Jag brukar alltid ha så mycke känslor efter ett uppträdande. När det första ruset har lagt sig infinner sig alltid någon slags tomhet för mig. Det är som att jag alltid börjar analysera min insats i detalj, vilket ofta resulterat i att jag blir väldigt ledsen. Min kille drog någon härlig parallell med något rockband som i sin karriärs gryning fått vassa saker kastade på sig på scen men bara kastat saker tillbaka och sedan fortsatt med musiken. Baksidan av det hela. Blev visserligen tröstad och lite vinpimpel på Eiras rum gjorde kvällen. Nu är det dags att knyta sig, om jag orkar upp till frukost 08.00 imorgon låter jag vara osagt.